Etikettarkiv: Ansökningar

Projekt 3 – mamma med 6 årig tjej i Jordbro

Idag har jag varit i Jordbro och hälsat på hos Emelie, 28 år och Olivia 6 år. För ett par veckor sen så la jag ut en ny förfrågan på ”Bortskänkes Stockholm”- gruppen på Facebook och Emelie var en av dem som jag fastnade lite extra för.

Jag har med mig bullar så vi slår oss ner i köket för en fika. Emelie berättar om sin uppväxt, om att inte känna sig som alla andra…om att i övre tonåren hamna i ett drogberoende och dra på sig skulder. Hon träffade Olivias pappa och när dom fick veta att dom väntade barn så lovade dom varandra att ge upp drogerna. Emelie höll sitt ord och har varit drogfri sen den dagen.

För pappans del blev det många återfall och till slut insåg Emelie att hon måste lämna honom för att kunna ta hand om Olivia. Men var skulle dom bo? Emelie hade en väldigt låg inkomst och dessutom skulder upp över öronen…att få ett förstahandskontrakt var det inte tal om. Emelie och Olivia har nu haft 8 olika boenden de senaste 6 åren.

Emelie har aldrig varit sen med en hyresbetalning men ändå kan inte Haninge kommun, där familjen bor just nu, ordna ett förstahandskontrakt. Detta trots att Olivia pga flyttarna tvingats rivas upp från olika förskolor inte mindre än fyra gånger.

Emelie hade en plan att utbilda sig till socionom men för ett par år sedan bidrog alla motgångar till att hon drabbades av utmattningssyndrom. Hon kom inte upp ur sängen, bokstavligen, och olika stödpersoner fick komma och ta hand om Olivia och hjälpa henne till dagis. Hon berättar att det hon gör precis nu…sitta och fika med en främling (mig)…hade varit helt omöjligt för ett år sedan. Hon känner att hon blivit mycket bättre men planerna på att bli socionom och jobba inom kommunen finns inte längre ”Min dröm var ju att få hjälpa människor men nu vet jag ju att dom som ska göra det inte har möjlighet eller makt att göra någonting”.

Emelie försöker påverka beslutsfattare genom mail och engagerar sig i fall likt det med Mikaela Thörnvall och hennes 5 årige son som hotades bli utan tak i Täby i våras. ”Man säger att man ska göra allt för att barn inte ska behöva flytta men ändå får man enligt kommunens regler bara erbjudas tillfälliga kontrakt…det går inte ihop” förklarar hon.

Nu är Emelies högsta önskan att dom ska få bo kvar i den lägenhet dom just nu hyr och som dom enligt kontraktet bara har i ett år. Det är en tvåa på nedre botten i en huslänga vid Jordbro pendeltågsstation. ”Det första Olivia sa när vi kom hit var ’Hur länge får vi stanna här?’…det kan ju inte vara OK att ett barn ska behöva tänka så?” säger Emelie frustrerat.

Vi spanar in Olivias rum, det är första gången hon har ett alldeles eget och trots att hon har en hel del prylar så finns det mycket att göra. Vid tidigare flyttar har Emelie snabbt kommit iordning men den här gången har energin helt tagit slut och den lilla hon har över till hemmet går till att få det att rulla med mat, tvätt och vanlig städning. Jag lovar henne att jag ska försöka hjälpa till att få det lite hemtrevligt och vi kramas hej då.

Projekt 2 – Jourfamilj med 6 årig tjej i Örnsberg

Det går minsann inte med raketfart det här projektet och det beror på att jag ju tyvärr måste jobba (åh tääänk om det här var mitt riktiga jobb) och ta hand om sjuka småttingar ibland också, men nu äntligen är jag redo att börja med nästa familj. Så, idag åkte jag till Örnsberg för att hälsa på Alicia 6 år som bor hos hennes mammas kusin Maarit , hennes kille Johan samt katten Blixten.

Jag har haft en rätt dålig känsla när jag hört namnet Örnsberg, tror det grundat sig i någon tonårsångest och runtflummande med folköl…hursomhelst, vilket härligt överraskning! Får en riktigt skön känsla av området ju närmre familjens adress jag kommer. Folk är ute och går överallt och hela området har en sådan där härlig småstadskänsla som jag verkligen saknar på andra sidan stan där jag bor.

Maarit hör mig i trappen och öppnar dörren innan jag hunnit upp, det är bara hon och Alicia hemma men det tar bara någon halvtimme innan en trött Johan kommer hem från jobbet. Vi tittar på Alicias ”rum” som är en del av familjens vardagsrum och pratar lite om vad familjen vill ha hjälp med och hur det kommer sig att de inte kan ordna det själva. Här är deras historia:

För en tid sedan hamnade Alicias mamma i en djup depression och frågade efter en tid om Maarit kunde tänka sig att ta hand om Alicia tills hon mår bättre. Maarit och Johan tog emot Alicia med öppna armar trots att deras ekonomi just helt gått i botten. Maarit hade precis förlorat sitt jobb och Johan hade fått problem med kronofogden som varje månad gick in och drog 14000 direkt från lönen. Det blev kärvt helt enkelt och på allt detta kom ansvaret för en väldigt ledsen och orolig liten tjej. Maarit och Johan har kämpat för att ge Alicia trygghet, de har tom lagt sina planer på egna barn på is för att helt kunna fokusera på att Alicia får allt hon behöver. Nu har hon bott där ett år och trots att mamman gör framsteg så kommer hon stanna i minst ett år till. Idag har Maarit fått lunchpass på en restaurang och jobbar även ett par kvällar i veckan på ett kareaokeställe, men summa summarum räcker lönen ändå inte till.

De bor i en väldigt fin tvårummare men det är såklart svårt att få till det bra när man har ett rum för lite. Dom har funderat på att ge Alicia sovrummet men eftersom Johan har tidiga morgnar och behöver lägga sig tidigt så skulle det krångla till det för mycket. Istället har alltså Alicia fått en del av vardagsrummet . Maarit har hållt utkik på bortskänkessidor och fått ihop bra med kläder och leksaker till Alicia men rummet har de väldigt svårt att få till. Familjen är imponerande duktig på att ”ge vidare” vad gäller det mesta och när jag är där står ett gäng kassar i köket som ska till en mamma som saknar det mesta i sitt nya hem. Även Alicia skänker vidare leksaker och kläder allt eftersom hon växer. Det känns sååå rätt att skänka tillbaks lite till den här familjen 🙂 Maarit är nära gråten (enligt Johan är hon det konstant men det låtsas jag inte om) när jag säger att jag gärna försöker fixa Alicias utrymme åt dem.

Inom några dagar lägger jag upp en bild på rummet som det ser ut idag samt en plan på vad jag tänkt göra, det ska bli SÅ kul!

Projekt 1 –mamma med tre barn 7, 6 och 1 år på värmdö

 

Utanför projekt 1

Igår var jag och hälsade på den första familj som vågar låta mig gå loss på deras hem. Jag trodde att det skulle kännas nervöst och märkligt men allt kändes väldigt naturligt. Kanske har jag hittat rätt? Visst är det väl då saker känns sådär självklara och lätta.

Tänkte att jag kunde dela mammans egna ord om hur hon på något år gått från att ha ett stabilt jobb och familjeliv i fint hus till att vara arbetslös och ensam behöva ta hand om sina tre barn, alla med särskilda behov. Jag har ändrat några namn för barnens skull. Känns viktigare att dela hela historien än att ha rätt namn på alla. Here it is:

Mammans berättelse:

” Jag heter Janna, är 31 år gammal och bor i en liten stuga på Värmdö tillsammans med mina tre barn. Anton 7år, Oliver, 6år och Wilmer 1år. Senaste året har varit väldigt tufft för oss. Oliver hölls kvar i England av pappan under ett års tid, och vi fick under den tiden inte träffa honom. Vi fick kontakta UD och advokater, efter flera rättegångar är han nu äntligen tillbaka hos oss. Detta har såklart varit tufft för oss alla! Antons och Olivers pappa är från England och bor där. När alla rättegångar kring Oliver tog slut så berättade (Wilmers pappa) Anders att senaste årets stress lett till att hans känslor för mig svalnat, och att han ville att vi skulle flytta ut omgående. Det kom som en chock! Jag hade nog varit för involverad i allt det rättsliga för att se att Anders försvann mer och mer.

Vi flyttade hastigt när vi fick tag på denna stuga att hyra. Jag var under den tiden föräldraledig med Wilmer, och fick då beskedet att jag inte kunde gå tillbaka till min tjänst som administratör pga. nedskärningar. Så nu står jag här, ensam med tre barn (två på heltid då pappan i England inte har kontakt med dem), arbetslös med en extremt hög hyra. Huset är väldigt slitet och mycket är ”temporärt” byggt. Pojkarnas rum är små men de är glada att ha sitt ”eget” kryp in att kunna försvinna in till. Till saken hör också att Anton och Oliver båda har ADHD diagnos. Och att vi bara för en vecka sedan fick beskedet att Wilmer med största sannolikhet har Hemoplegi (halvsidig förlamning. en form av CPskada). Jag springer på läkarbesök, rehab och allt möjligt med mina barn VARJE vecka. Jag vet på riktigt inte hur jag någonsin ska kunna ha ett normalt jobb för detta kräver så mycket tid.

Tanken var att jag åtminstone skulle ha målat om i barnrummen men räknade på kostnaden och det går bara inte. Vi åker till kyrkan varje vecka för att få matpåsar av dom, bara för att vi inte får detta att gå ihop. Jag har liksom gått från att bo i ett stort fint hus, med bra jobb och ett stabilt familjeliv till att på bara några månader stå på botten. Det är hemskt!”

Visst vill man hjälpa? Huset är litet och i renoveringsbehov men allt funkar och det är varmt och torrt trots februarivädret. Det är kanske 45kvm fördelat på dusch/toa, hall, vardagsrum/kök samt tre minimala sovrum. Jag vet inte riktigt vad jag tänkt innan jag åkte dit…jag kan ju inte bara ordna ett fint rum åt e t t barn. De stora barnens rum är identiska och behoven ungefär lika stora så jag måste ju helt enkelt fixa åt båda två. Lill-killen delar sovrum med mamma och har sin låda med leksaker i vardagsrummet. Även om det inte är ultimat så kommer det ju att funka i några år till.

När jag spanat runt lite så försökte vi tillsammans identifiera vilka som var de största behoven för barnen. Helt klart var att det fanns förbättringar att göra som skulle underlätta för familjens vardag, skriver strax om rummen och vad jag tänkt göra.

Innan jag åkte till familjen klurade jag lite på vad man sällan unnar sig om man har dålig ekonomi och beslutade mig för att ta med en kasse frukt. Det tog inte många minuter innan jag hörde en glad Oliver i köket ”Oh mooom, who brought all the fruit?”. Dog lite.