Projekt 1 –mamma med tre barn 7, 6 och 1 år på värmdö

 

Utanför projekt 1

Igår var jag och hälsade på den första familj som vågar låta mig gå loss på deras hem. Jag trodde att det skulle kännas nervöst och märkligt men allt kändes väldigt naturligt. Kanske har jag hittat rätt? Visst är det väl då saker känns sådär självklara och lätta.

Tänkte att jag kunde dela mammans egna ord om hur hon på något år gått från att ha ett stabilt jobb och familjeliv i fint hus till att vara arbetslös och ensam behöva ta hand om sina tre barn, alla med särskilda behov. Jag har ändrat några namn för barnens skull. Känns viktigare att dela hela historien än att ha rätt namn på alla. Here it is:

Mammans berättelse:

” Jag heter Janna, är 31 år gammal och bor i en liten stuga på Värmdö tillsammans med mina tre barn. Anton 7år, Oliver, 6år och Wilmer 1år. Senaste året har varit väldigt tufft för oss. Oliver hölls kvar i England av pappan under ett års tid, och vi fick under den tiden inte träffa honom. Vi fick kontakta UD och advokater, efter flera rättegångar är han nu äntligen tillbaka hos oss. Detta har såklart varit tufft för oss alla! Antons och Olivers pappa är från England och bor där. När alla rättegångar kring Oliver tog slut så berättade (Wilmers pappa) Anders att senaste årets stress lett till att hans känslor för mig svalnat, och att han ville att vi skulle flytta ut omgående. Det kom som en chock! Jag hade nog varit för involverad i allt det rättsliga för att se att Anders försvann mer och mer.

Vi flyttade hastigt när vi fick tag på denna stuga att hyra. Jag var under den tiden föräldraledig med Wilmer, och fick då beskedet att jag inte kunde gå tillbaka till min tjänst som administratör pga. nedskärningar. Så nu står jag här, ensam med tre barn (två på heltid då pappan i England inte har kontakt med dem), arbetslös med en extremt hög hyra. Huset är väldigt slitet och mycket är ”temporärt” byggt. Pojkarnas rum är små men de är glada att ha sitt ”eget” kryp in att kunna försvinna in till. Till saken hör också att Anton och Oliver båda har ADHD diagnos. Och att vi bara för en vecka sedan fick beskedet att Wilmer med största sannolikhet har Hemoplegi (halvsidig förlamning. en form av CPskada). Jag springer på läkarbesök, rehab och allt möjligt med mina barn VARJE vecka. Jag vet på riktigt inte hur jag någonsin ska kunna ha ett normalt jobb för detta kräver så mycket tid.

Tanken var att jag åtminstone skulle ha målat om i barnrummen men räknade på kostnaden och det går bara inte. Vi åker till kyrkan varje vecka för att få matpåsar av dom, bara för att vi inte får detta att gå ihop. Jag har liksom gått från att bo i ett stort fint hus, med bra jobb och ett stabilt familjeliv till att på bara några månader stå på botten. Det är hemskt!”

Visst vill man hjälpa? Huset är litet och i renoveringsbehov men allt funkar och det är varmt och torrt trots februarivädret. Det är kanske 45kvm fördelat på dusch/toa, hall, vardagsrum/kök samt tre minimala sovrum. Jag vet inte riktigt vad jag tänkt innan jag åkte dit…jag kan ju inte bara ordna ett fint rum åt e t t barn. De stora barnens rum är identiska och behoven ungefär lika stora så jag måste ju helt enkelt fixa åt båda två. Lill-killen delar sovrum med mamma och har sin låda med leksaker i vardagsrummet. Även om det inte är ultimat så kommer det ju att funka i några år till.

När jag spanat runt lite så försökte vi tillsammans identifiera vilka som var de största behoven för barnen. Helt klart var att det fanns förbättringar att göra som skulle underlätta för familjens vardag, skriver strax om rummen och vad jag tänkt göra.

Innan jag åkte till familjen klurade jag lite på vad man sällan unnar sig om man har dålig ekonomi och beslutade mig för att ta med en kasse frukt. Det tog inte många minuter innan jag hörde en glad Oliver i köket ”Oh mooom, who brought all the fruit?”. Dog lite.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *